Döden

Ingen nyhet, men att Magasinet Existera går i graven borde vara straffbart för någon i maktposition. Detsamma gäller för Trots allt.

Bäst på länge sedan länge

Tillåtande tystnad

När jag var yngre var jag väldigt rädd för det fenomen vuxenvärlden lärt mig kalla "obehaglig tystnad". Den obehagliga tystnaden består i regel av avbrott i samtal där alla parters momentum avtagit och det upplevs ett krav på en tillbakagång till det tidigare meningsutbytets marschfart. Förfarandet kan närmast liknas vid att driva ett fordon framåt med hjälp av ett explosivt bränsle som snabbt tar slut för att sedan tvingas kliva ut och putta på eller tanka. Tystnaden som uppstår mellan tvärstopp och ny ansats upplevs genom denna "need for speed" ofta som obehaglig. Vanföreställningen om att ett normalt samtal alltid ligger i 110km/h stressar oss.

När jag precis tagit körkortet såg jag hastighetsbegränsningarna som ett lågt räknat förslag, på sin höjd. Att köra under 70km/h på en sjuttioväg var något som bara pensionärer som ringde P1 ägnade sig åt. Efter en sommar fylld av nära döden-upplevelser kom jag att omvärdera denna ungdomliga, idiotiska och, statistiskt sett, manliga tanke om höghastighetens egenvärde. Den obehagliga tystnad som uppstår där avståndet mellan olycka och oskadd tycks akademiskt är precis som i sociala sammanhang en situation vi försätter oss i genom dåligt underbyggda konventioner.

När hastigheten, tillsammans med kravet på linjär rörelse framåt sänks har vi på ett enormt sätt förbättrat våra förutsättningar för en behaglig resa. En tystnad som tillåter istället för att avkräva ger utrymme för verklig tillväxt

Tystnad talar. Tystnaden har dock idag huvudsakligen kommit att tala om att det inte är något som sägs i detta nu. Ett meddelande som gjort att man idag får 533 träffar när man googlar "0behaglig tystnad" och 130 träffar när man söker efter en "behaglig tystnad".
Tystnad talar, men jag är inte beredd att kategoriskt, eller ens till en femtedel, kalla det den säger för obehagligt.

Tandemblogg

Jag är smärtsamt medveten om att tandembloggar kanske är det mest dödfödda fenomenet sedan fossilförbränning men jag känner ett behov av att klyva mina personligheter. Främst för att jag mer eller mindre slutat ta mig själv på allvar.
Vi får helt enkelt se vilken av tvillingarna som överlever separationen...